Sida som visas: Förighet
Begreppet förighet kan inte definieras på ett fullt tillfredställande sätt. Begreppet avser hunds benägenhet för eller mot samarbete med sin förare. Inte den genom dressyr påtvingade benägenheten utan den medfödda benägenheten att underordna sig och låta sig styras av en ledare, i vårt fall en människa, utan att för den delen förfalla till total underkastelse eller kryperi. Den föriga hunden karaktäriseras av att den även i pressade situationer lyssnar till sin förare och låter sig styras av denne.
Man vet av erfarenhet att tillförlitligheten är rätt mycket beroende av temperament. Ett mycket livligt temperament splittrar hundens uppmärksamhet och minskar koncentrationen på föraren med följd att samarbetet försvåras. Ett alltför flegmatiskt temperament åstadkommer långsam uppfattning med samma resultat.
Även hundens hårdhetsgrad tycks inverka på förigheten. Förhållandet får inte betraktas som ett axiom. Rätt förhållande torde vara att den veka är lättarbetad i händerna på en skicklig nyanserad dressör men svårarbetad i händerna på en dressör utan förmåga till nyansering. Hårda hundar tål hörda törnar och fordrar hårdare tag och blir därigenom mera svårarbetade, varför de framstår som mindre föriga. Det kan inte förnekas att hundar som bedömts föriga ofta är veka. Det kan ej heller förnekas att hårda hundar bedömts fullt riktigt som föriga – dock ej samma utsträckning.
Mycket veka hundar blir ofta taxerade såsom oföriga därför att även mycket små olustimpulser (avsiktliga eller oavsiktliga) lämnar så starka intryck, att hunden nästan alltid associerar omvärlden med något olustminne och därför förefaller obenägen att medverka i dressyren.
Prov – förighet
Förighetsgraden kan inte bedömas utan relativt långvarigt studium av hund sätt att förhålla sig till dressörens intentioner. Särskilda prov anordnas i allmänhet inte utan hundarna studeras under pågående dressyrövningar. Flera hundar kan mycket väl studeras samtidigt. Studierna bör koncentreras till sådana dressyrövningar som i viss mån strider mot hundens natur t e de flesta lydnadsövningarna.
Det är fördelaktigt om alla hundar så långt som möjligt studeras och bedöms av en och samma person. Helst bör det vara testledaren som bedömt hundarna i testgrupp 1.
Bedömning – förighet
Vid bedömning skall i första hand tas hänsyn till hundens uppmärksamhet gentemot föraren, villighet att efterkomma påverkan, tendenser till eller direkt obstruktion m.m. Hundens reaktion
skall alltid ses i relation till dressören. En skicklig dressör kan få hunden att framstå mera förig än vad den är och en mindre skicklig kan åstadkomma motsatsen.
187. Bedömning av hundar med stor derssyrerfarenhet kan stöta på svårigheter. För att kunna med tillräcklig säkerhet avgöra deras förighetsgrad erfordras emellanåt speciella åtgärder, vilket i detta sammanhang kan betyda antingen urval av dressyrmoment som är mindre vanliga – t e avsnitt ur en ledarhunds arbete – eller dressyr under starka störningar från omgivningen. Dessa störningar bör ha mer lockande än störande karaktär.
188. För bedömningen gäller följande hållpunkter. Hunden som är uppmärksam på föraren – dock utan att låsa sig vid denne – och som villigt följer förarens intentioner i alla lägen utan skyddssökeri bedöms som mycket förig. Tecken som tyder på viss självständighet utgör inget hinder för detta betyg. Det väsentliga är att hunden, då föraren så kräver, underordnar sig utan att hårda tag behöver tillgripas och att detta sker utan kryperi.
Hund med beteende i stort sagt som ovan, men med någon mindre följsamhet eller med självständighetstendenser som är lite för stora, bedöms som förig. Lika bedöms hund som är mycket förig men som saknar synbara tecken på någon grad av självständighet. Man kan här riskera ett allt för stort beroende av fören i alla situationer. Som förig bedöms också hund som väl är mycket samarbetsvillig men där samarbetsviljan beror på stor vekhet. Hårdhetsgraden är ju känd från proven i grupp 1: VII och bör stimulera provledaren redan från början taxera hårdhetsgradens inverkan på beteenden, som kan tolkas som förighet.
Som måttligt förig klassificeras den hund som inte är vare sig direkt samarbetsvillig eller motsträvig (”normalhunden”). Även hund, som utan att visa tecken till motsträvighet orsakad av bristande uppfattning av eller koncentration på förarens intentioner (åstadkommer måttliga svårigheter i samarbetet), bedöms som måttligt förig.
Hund, som i stort uppträder så som sagts för måttligt förig hund men vars tendenser till ouppmärksamhet och/eller motstånd är starkare, bedöms hunden som något oförig. Detta värde åsättes även hund vars självständighet är så stor att den börjar bli besvärlig.
Oförig bedömes hund som mer eller mindre måste tvingas till samarbete och alltså allmänt sett är svårarbetad. Orsaken till den bristande förigheten är oftast mycket splittrad uppmärksamhet, stor självständighet, liten eller mycket liten uppmärksamhet, liten arbetslust. Stora brister i dådkraften kan göra en hund oförig i arbetsmoment som innehåller skrämmande retningar.
Mycket oförig bedöms hund som uppträder i stort sagts om oförig hund men med de negativa tendenserna mer uttalade. Hund, som aktivt motsätter sig förarens påverkan utan att det kan bero på felaktig behandling, klassificeras som mycket oförig, i synnerhet om tendenser eller uttalad aggressivitet ingår i bilden. Sådan värdering får inte baseras på enstaka utbrott, ty även den snällaste hund kan drivas till självförsvar.
Link to this page
